Therese Svendsen är en simmare som började som babysimmare och utvecklades mycket i SK RAN. Hon kom mycket tidigt in i landslaget, har varit med om att simma ungdom, junior och senior tävlingar och kom till slut till sitt mål som var OS. Här nere berättar hon hur hon har haft det i sin karriär och SK RAN. 

Hur skulle du beskriva SK Ran?

En klubb med stort hjärta och engagemang. En familjär förening där alla är välkomna.

Hur kommer det sig att du började i SK Ran?

Mina föräldrar hade varit aktiva i klubben inom vattenpolo och simning så det var förmodligen ett naturligt val för mina föräldrar att välja just SK Ran som simklubb för mig och min storasyster.

När var det och vad gjorde du?

Jag är född 1989 och började med babysim samma år och var sedan aktiv i klubben fram till år 2014.

Kan du berätta lite om vad du gjort i klubben sedan dess?

Jag har många fina och roliga minnen från min tid i klubben och känner att det är svårt att sammanfatta allt jag gjort, men jag ska göra ett gott försök.

Genom mina år har jag både deltagit och tagit medaljer på ungdom-, junior och senior-SM. Jag var runt 11 år gammal första gången jag simmade ett ungdoms-SM och 13 år första gången jag kvalade in och simmade ett senior-SM.

Jag har även haft privilegiet att få representera Sverige på ungdom-, junior och seniornivå. Jag var 15 år när jag kvalade in till seniorlandslaget för första gången och fick följa med och simma Världsmästerskapen i Indianapolis i USA. Där tog jag även min första internationella medalj i medleylagkappen. Utöver den medaljen har jag tre junior-EM medaljer samt en EM medalj på seniornivå, vilket är starka minnen som jag bär med mig än idag.

Efter gymnasiet begav jag mig till USA för att kunna studera och simma samtidigt under fem års tid, där tog min karriär en ny vändning efter ett par tuffa år. Det blev en nytändning och jag fick alla förutsättningar som fanns för att kunna nå mitt huvudmål som idrottare – att kvala in till ett OS. År 2012 gick en barndomsdröm i uppfyllelse och jag minns glädjen och lättnaden över att jag nådde mitt mål som jag jobbat så hårt för!

År 2013 flyttade jag hem till Sverige och bestämde mig för att börja simma igen efter ett kortare uppehåll. EM i kortbana i december 2013 blev min sista tävling med svenska landslaget och sommaren 2014 bestämde jag mig för att det var dags att lägga baddräkten på hyllan för att se vad världen hade att erbjuda utanför bassängen.

Hur länge har du varit medlem?

Jag minns inte hur gammal jag var när jag räknades som medlem första gången, men jag var aktiv medlem i klubben fram till 2014 eller 2015.

Vad beror det på att du blivit kvar och hållit kontakt med klubben tror du?

SK Ran har varit en stor del av min barndom, uppväxt och karriär som professionell simmare så det är klart att klubben betyder väldigt mycket för mig. Jag har inte varit jätteinvolverad de senaste åren men jag hoppas jag kan vara mer delaktig framöver och ge tillbaka.

Vad har Ran betytt för dig?

Simklubben Ran har betytt extremt mycket för mig. Genom mina år som aktiv stöttade och trodde klubben på mig, vilket gjorde det möjligt för mig att fortsätta kämpa för att nå de mål jag satt upp för mig själv. Utöver det så har jag haft äran att få lära känna många fantastiska och drivna människor – både i och utanför bassängen. Vi var ett härligt gäng som alltid pushade varandra, samtidigt som vi alltid hade väldigt roligt både i och utanför simhallen.

Kan du berätta om några jobbiga/roliga händelser du varit med om med Ran?

Något av det jobbigaste under min simmarkarriär är när man beslöt sig för att stänga ner Aq-va-kul. Det skapade osäkerhet och frustation. Vi fick fara och flänga runt Malmö för att kunna simma, så det var väldigt tidiga morgnar och väldigt sena kvällar. Det slet en hel del på en samt var påfrestande för ens motivation. Men nu i efterhand tror jag att den perioden gjorde mig och många andra simmare starkare.

Vilket är ditt bästa Ran minne?

Jag minns inte exakt hur gammal jag var (så relativt ung), men en sommar så tältade alla tävlingsgrupper på Segevångsbadet, där vi på dagen hade massa olika aktiviteter och lekar. Jag minns att jag tyckte det var himla roligt/häftigt att få umgås med de ”äldre”. Personligen tror jag att aktiviteter som den svetsar samman en klubb och skapar mer utav en familjär känsla. Detta är bara ett av alla fantastiska och fina minnen som jag har med klubben.

Vad skulle du önska för Ran de nästa 100 åren?

Att klubben fortsätter vara familjär och inkluderande samt att alla medlemmar känner att de vill bidra till att skapa precis den känslan för alla.

VÄLKOMNA till SK RANs 100 års jubileumsfest den 5 november!

Efter en sen avbokning flyttar vi fram festen till samma plats, tid och buffémeny.

Ran 100 år med frågor från Annelie.

Idag sitter jag med 2 härliga killar, Jörgen Svendsen och Bengt Sörensson, som har varit mycket engagerade i SK RAN. Jörgen som varit med i styrelsen och Bengt som arbetade mycket på Sege. Många minnen kom fram. Speciellt om då när de höll på med renovering och bygg på Segevångsbadet.

Här nere kommer lite från min intervju med de båda.

Hur skulle de beskriva SK Ran?

Bägge är helt eniga om att sammanhållningen och kamratskapet i klubben är en stor styrka. Klubben är också mycket familjär och har plats för alla.

Hur kommer det sig att du började i SK Ran?

Bengt: Började simma på KV badet (där nya polishuset är idag) och på Ribban på sommaren.

Jörgen: Jag var med i Lugi vattenpolo och min bror Tommy tog med mig till SK RAN efter han hade muckat från militären.

När var det och vad gjorde du?

Bengt: Började 1954 med simning i KV badet, 1957 med vattenpolo i Simhallsbadet.

Jörgen: Började 1975 att spela vattenpolo.

Kan du berätta lite om vad du gjort i klubben sedan dess?

Bengt: Spelade som sagt vattenpolo och 1958 blev svenska mästare för juniorer. Under min karriär så blev det 2 silver och 8 brons och -73 blev det silver med Herrlaget. 1997 började jag jobba på Segevångsbadet med renovering och igångsatte allt inför varje sommar. Höll också på med att hjälpa till med att köpa och frakta glass o korv till kiosk som vi hade ute i Limhamn där bron byggdes. 2003 hjälpte jag till med att bygga kiosk och kansli på Sege. Ca 10 år sedan som jag slutade men är fortfarande med i RANs Vänner.

Jörgen: Spelade själv vattenpolo men 1982 blev tränare i Vattenpolo för damer. Min fru Irene spelade i damernas vattenpolo. 1986 tränade jag juniorer (killar) höll på 1 år. 1998 kom jag in i styrelsen som suppleant, blev ansvarig för Sege och sedan också kassör fram till 2013. Var med och hjälpte till i sekretariatet och arrangera tävlingar, lite sponsorer, var med och tog fram Blå boken (lite om hur SK RANs ska fungera i alla nivåer, ett hjälpmedel för alla).  2003 tog vi tag i att bygga ny kiosk och kansli (inflytt januari 2004). Jag och Bengt kallade oss för JB Special.

Följde också med mina döttrar, Marina och Therese som simmade. Therese som då gick lite längre och simmade i landslaget på EM, VM och OS.

Hur länge har du varit medlem?

Bengt: Jag har varit med sedan 1954 och numera är jag med i RANs Vänner.

Jörgen: Började 1975 och varit med till 2014.

Vad beror det på att du blivit kvar och hållit kontakt med klubben tror du?

Bengt: Kamratskapen

Jörgen: Kamratskapen och som förälder följer barnens simning. Hela familjen engagerad.

Vad har Ran betytt för dig?

Bengt: Ran har betytt mycket med kamratskap och sammanhållning. Kompisarna.

Jörgen: Jag håller med Bengt och när hela familjen är engagerad så blir det en kamratlig känsla och roligt att hålla på.

Kan du berätta om några jobbiga/roliga händelser du varit med om med Ran?

Jörgen: Fotbollskväll skulle ordnas för att det var VM och jag skulle ordna storbild. Men inget ville som jag och det slutade med att vi satt i konferensrummet och tittade på en 14 tums TV. Bygget på Sege var också roligt då vi hade Ebbe (som var kort) och Bengt (som var lång) att sätta upp reglar. Bara att Ebbe tog de i taket och Bengt tog de runt golvet. Många skratt….

Bengt: Berättar om hur fikat kom igång. Vi hade inget bord och inga stolar. Men kaffe fika är ett måste. Vi hade en dörr som vi la upp som bord och vi hade fått 4-5 gamla toaletter (mycket skitiga i..). En tränare (Sebbe) kom in och tyckte vi inte var riktigt kloka, speciellt när vi visade hur de såg ut inuti. Han skrek dj.. grisar och stack.

Vilket är ditt bästa Ran minne?

Jörgen: Som förälder följde med till SM i Halmstad 2007 när vi hade en stor trupp och var på väg att bli 10:e bästa klubb i Sverige.

Bengt: Juniormästare 1958 i vattenpolo samt när Herrlaget 1973 fick Silver, som var en riktig tuff match.

Är det något mer du vill berätta om Ran och din tid med klubben?

Jörgen: Vi hade många idéer om hur vi skulle kunna hjälpa Malmö stad med en ny bassäng. Vi hade ritningar till en på Sege, vi föreslog gamla IKEA när de flyttade. Det blev lite tråkigt i slutet när många slutade och engagemanget försvann.

Vad skulle du önska för Ran de nästa 100 åren?

Ny bassäng och vidare utveckling.

Under gången helg var det landslagsuttagning i vattenpolo på Nationalarenan i Stockholm för grupperna U15 och U17. Fyra spelare från RAN hade kvalificerat sig tillsammans med spelare från hela Sverige. Det blev en helg med mycket träning, spel och lära känna nya vänner.

Nu sitter jag med Daniel Thente, som har varit engagerad som övriga berättare. Han har varit med sedan barn och följt upp med ett stort ansvar som simmare, tränare och styrelsemedlem. En mycket bestämd kille som oftast får som han vill och villig att ta chanser ibland. Gjort mycket för SK RAN.

Här nere kommer lite från min intervju.

Hur skulle du beskriva SK Ran?

Som en stor och familjär förening. Man känner en stolthet att vara Ranare och en profil i Malmö.

Hur kommer det sig att du började i SK Ran?

Gick i simskolan på Kockum fritid och ville fortsätta simma.

När var det och vad gjorde du?

Jag var 7–8 år och började i medleyskolan.

Kan du berätta lite om vad du gjort i klubben sedan dess?

Efter att jag slutade simma så blev jag tränare. Började i styrelsen som adjungerad eftersom jag var ordförande för klubbens ungdomskommitté. 1994 gick in i styrelsen som suppleant och från 1996 var jag ledamot. Började som vice sekreterare för att från år 2000 vara kassör fram till 2009. Var även med i Skånesim under ca 10 år, där ansvarade jag för skånefunktionärerna samt utbildningen av funktionärer i Skåne. Jag engagerade mig som förbundsfunktionär och blev Fina funktionär och var bl.a. med det under EJM i Antwerpen och EM i Budapest.

1997-2001 var jag ansvarig för Segevångsbadet, fixade en kiosk vid landanslutningarna av  bron ute på Lernacken -97, detta år sålde vi mest glass i stan, som tur var hade jag stor hjälp av Bengt Sörensson som fick vara min allt i allo.  97-98 började vi rusta upp Segebadet. Vi hade annorlunda avtal med kommunen på den tiden, Ran gjorde det mesta, allt blev blått, rött och vitt.

Hur länge har du varit medlem?

Mellan 1982-2009

Vad beror det på att du blivit kvar och hållit kontakt med klubben tror du?

Såg det som ett kall och att det fanns en utveckling i klubben.

Vad har Ran betytt för dig?

Sammanhållning inom RAN. Kompisarna, läger och gemenskap.

Kan du berätta om några jobbiga/roliga händelser du varit med om med Ran?

Vi hade 24 timmars sim, det skulle vara någon i vattnet hela tiden, när man kom lottade man ett klockslag också fick man simma i ca 30 min.

Vi ordnade också sponsorsim bl.a. för Eva Albiens minne, (en Ran tjej som fick MS).

När sommarsäsongens sista mästerskapstävlingar avslutades brukade vi bjuda simmare från andra klubbar på fest ute på Sege, vi hade enormt kul, det kom simmare från hela landet och vi skapade många kontakter inom vår sport. T o m några landslagssimmare kom.

Vilket är ditt bästa Ran minne?

1994 när jag och Jonas Svensson var tränare så skulle vi fixa ett läger till Danmark. Vi tyckte det blev för dyrt och jag kom på en idé att gå Kungsleden. Först tåg i en massa timmar. Väl framme i Abisko började vår vandring mot Nikkaluokta. Simmarna fick verkligen kämpa och hjälpa varandra, de var ju trots allt bara 10–12 år gamla.  Vi sov i tält, åt torkad mat och drack vatten från bäckarna, alla fick lära sig och ta ansvar. Lite gnäll kom ibland när de blev trötta men kämpade på. Under resan fick vi uppleva alla årstider, vår, sommar, höst och vinter. Att vara i Kebnekaise i snön var en rolig tid och de små sjönk långt ner i snön. Eftersom simmarna ville uppleva Kiruna så var det bara att vandra på. När kom till Kiruna sov vi under bar himmel i parken, vi var även och lyssnade på jokk i stadshuset. Detta är ett läger som jag tror alla simmare som var med kommer ihåg.

Är det något mer du vill berätta om Ran och din tid med klubben?

Jag är stolt över att jag fick med styrelsen på att våga flytta kansliet från stan till Segevångsbadet. Genom flytten så skapade vi bra ekonomiska förutsättningar för klubben. Projektet skapade också ett stort engagemang från många medlemmar. Jag är också glad över att vi anställde Per Holmqvist. Per hade ju ett riktigt RAN hjärta sedan tidigare, genom Per blev klubben återigen attraktiv och vi fick simmare som ville vara här pga. honom. Vi gick från att ha varit runt 80 (någonting) plats i Sverige till topp 10 under alla hans år.

Vad skulle du önska för Ran de nästa 100 åren?

Att de får igång drivkraften igen.