Therese Svendsen är en simmare som började som babysimmare och utvecklades mycket i SK RAN. Hon kom mycket tidigt in i landslaget, har varit med om att simma ungdom, junior och senior tävlingar och kom till slut till sitt mål som var OS. Här nere berättar hon hur hon har haft det i sin karriär och SK RAN.
Hur skulle du beskriva SK Ran?
En klubb med stort hjärta och engagemang. En familjär förening där alla är välkomna.
Hur kommer det sig att du började i SK Ran?
Mina föräldrar hade varit aktiva i klubben inom vattenpolo och simning så det var förmodligen ett naturligt val för mina föräldrar att välja just SK Ran som simklubb för mig och min storasyster.
När var det och vad gjorde du?
Jag är född 1989 och började med babysim samma år och var sedan aktiv i klubben fram till år 2014.
Kan du berätta lite om vad du gjort i klubben sedan dess?
Jag har många fina och roliga minnen från min tid i klubben och känner att det är svårt att sammanfatta allt jag gjort, men jag ska göra ett gott försök.
Genom mina år har jag både deltagit och tagit medaljer på ungdom-, junior och senior-SM. Jag var runt 11 år gammal första gången jag simmade ett ungdoms-SM och 13 år första gången jag kvalade in och simmade ett senior-SM.
Jag har även haft privilegiet att få representera Sverige på ungdom-, junior och seniornivå. Jag var 15 år när jag kvalade in till seniorlandslaget för första gången och fick följa med och simma Världsmästerskapen i Indianapolis i USA. Där tog jag även min första internationella medalj i medleylagkappen. Utöver den medaljen har jag tre junior-EM medaljer samt en EM medalj på seniornivå, vilket är starka minnen som jag bär med mig än idag.
Efter gymnasiet begav jag mig till USA för att kunna studera och simma samtidigt under fem års tid, där tog min karriär en ny vändning efter ett par tuffa år. Det blev en nytändning och jag fick alla förutsättningar som fanns för att kunna nå mitt huvudmål som idrottare – att kvala in till ett OS. År 2012 gick en barndomsdröm i uppfyllelse och jag minns glädjen och lättnaden över att jag nådde mitt mål som jag jobbat så hårt för!
År 2013 flyttade jag hem till Sverige och bestämde mig för att börja simma igen efter ett kortare uppehåll. EM i kortbana i december 2013 blev min sista tävling med svenska landslaget och sommaren 2014 bestämde jag mig för att det var dags att lägga baddräkten på hyllan för att se vad världen hade att erbjuda utanför bassängen.
Hur länge har du varit medlem?
Jag minns inte hur gammal jag var när jag räknades som medlem första gången, men jag var aktiv medlem i klubben fram till 2014 eller 2015.
Vad beror det på att du blivit kvar och hållit kontakt med klubben tror du?
SK Ran har varit en stor del av min barndom, uppväxt och karriär som professionell simmare så det är klart att klubben betyder väldigt mycket för mig. Jag har inte varit jätteinvolverad de senaste åren men jag hoppas jag kan vara mer delaktig framöver och ge tillbaka.
Vad har Ran betytt för dig?
Simklubben Ran har betytt extremt mycket för mig. Genom mina år som aktiv stöttade och trodde klubben på mig, vilket gjorde det möjligt för mig att fortsätta kämpa för att nå de mål jag satt upp för mig själv. Utöver det så har jag haft äran att få lära känna många fantastiska och drivna människor – både i och utanför bassängen. Vi var ett härligt gäng som alltid pushade varandra, samtidigt som vi alltid hade väldigt roligt både i och utanför simhallen.
Kan du berätta om några jobbiga/roliga händelser du varit med om med Ran?
Något av det jobbigaste under min simmarkarriär är när man beslöt sig för att stänga ner Aq-va-kul. Det skapade osäkerhet och frustation. Vi fick fara och flänga runt Malmö för att kunna simma, så det var väldigt tidiga morgnar och väldigt sena kvällar. Det slet en hel del på en samt var påfrestande för ens motivation. Men nu i efterhand tror jag att den perioden gjorde mig och många andra simmare starkare.
Vilket är ditt bästa Ran minne?
Jag minns inte exakt hur gammal jag var (så relativt ung), men en sommar så tältade alla tävlingsgrupper på Segevångsbadet, där vi på dagen hade massa olika aktiviteter och lekar. Jag minns att jag tyckte det var himla roligt/häftigt att få umgås med de ”äldre”. Personligen tror jag att aktiviteter som den svetsar samman en klubb och skapar mer utav en familjär känsla. Detta är bara ett av alla fantastiska och fina minnen som jag har med klubben.
Vad skulle du önska för Ran de nästa 100 åren?
Att klubben fortsätter vara familjär och inkluderande samt att alla medlemmar känner att de vill bidra till att skapa precis den känslan för alla.
